Vi var varandras stora kärlek. Jag var hans prinsessa. Han var mina drömmars prins.

För mig blev det sönderrivna brevet en början på en klassresa till ett annat, bättre liv.

Jag är fyrtio år fyllda, ensamstående och väntar mitt första barn. Jag är i fjärde månaden och har bestämt mig för att behålla barnet.

Nu satt jag i mitt rum och funderade på hur resten av mitt liv skulle bli. Jag var ju bara 28 år. Skulle jag få tillbringa resten av mitt liv på ett ålderdomshem?

Reglerna krävde att vi först var förlovade i två år innan vi gifte oss. Då med löftena att ”tillsammans leva för Gud och kämpa för Frälsningsarmén”.

Jag blev så glad när jag fick detta brev. Det gav mig nya krafter att kämpa emot min sjukdom.

Jag har färgat mitt hår rött så att alla kan se att jag brinner

Nu finns varken postkontoren eller morsan kvar, men de här paketen lever kvar i minnet hos barnbarnen, som i sin tur nu berättar för sina barn om annorlunda julmat och långväga julklappar.

Sju kilo, sa vi med vördnad i rösten. Vad allt kunde inte ett sånt paket innehålla?

Jag gick och låste upp. Det var pappa och han höll något i handen. Det var ett paket.

Jag kommer så väl ihåg hur alla de andra postkunderna vände sig om och tittade på mamma och mig när vi glada och stolta bar ut det stora paketet som doftade så starkt och ovanligt.

Mitt paketminne kommer från lumpen. I detta glada minne är faktiskt alla killarna på luckan inblandade.

Paketet var lätt. Det lovade gott. Vi slet upp paketet i matsalen. Men innehållet var en besvikelse!

Och när någon blir glad så blir jag också glad. Speciellt när det är något från mig.