När frimärkena infördes 1855 sattes samtidigt brevlådor upp i staden. Men redan innan dess, 1835, kom en bestämmelse att det “å hvarje ångfartyg” som hade med sig passagerare skulle finnas en låst brevlåda där passagerarna kunde lämna sina brev.
Det här är också en ångbåtsbrevlåda från 1835. Man kunde beställa brevlådor i bleckplåt från Postverkets persedelförråd. 1835 tillverkades bara sex stycken. Vi har ingen sådan brevlåda i våra samlingar. Den här är av trä. Kanske hade befälhavaren inte hunnit beställa en i plåt när bestämmelsen om brevlådor på ångfartyg började gälla? Brevlådorna var låsta. Nyckeln fanns på postkontoret. Fartygets befälhavare tog med lådan till postkontoret och skulle vara med när lådan öppnades där.
Den här brevlådan är från 1855, det år som brevlådorna infördes i Sverige. Den användes för lokalpost på Orusts postkontor.
Den 12 april 1855 skickades ett cirkulär till alla postförvaltare att brevlådan lämpligast skulle placeras som ett hål i en vägg, dörr eller fönster, och att ett uppsamlingsrum för breven skulle finnas där innanför. Postförvaltarna uppmanades att lokalt anskaffa “tjenlig låda”, eller “annan deremot svarande inrättning”. Den här är en av de allra första från 1855.
1855 köpte Postverket in några danska brevlådemodeller. De använde man sedan som förebild när man tillverkade nya som skulle sitta utanför postkontoren. Den här brevlådan från 1855 är en sådan som är gjord efter dansk modell men lite förbättrad.
Förutom brevlådor av dansk modell prövade Postverket i början också en tysk dubbelbrevlåda. Den kallades dubbelbrevlåda för att det inuti brevlådan fanns en låst brevlåda till som man plockade ut när brevlådan tömdes. Den var säker eftersom de som tömde lådan aldrig kom i kontakt med breven men den var också opraktisk. Det behövdes två som tömde och en vagn att köra insatslådorna på. Den var även dyr, 45 riksdaler.1858 bestämdes det att den dubbla tyska brevlådan skulle dras in men så blev det inte. De ökade istället i antal. 1877 var 24 av Stockholms 62 brevlådor tyska röda dubbelbrevlådor.
Brevlådorna från den första tiden kan se ut lite hur som helst. Det fanns inget krav på hur en brevlåda skulle se ut från Poststyrelsen. Även om Postverket tillverkade brevlådor efter dansk och tysk modell så fick postkontoren beställa från en lokal hantverkare om de ville och om det var billigare. Den här sattes upp på väggen till postkontoret på Övre Slottsgatan i Uppsala 1855. Den satt kvar till 1872. Brevinkastet sitter på högra gaveln.
Postverket sökte efter en lösning som hade säkerheten hos den tyska dubbelbrevlådan men som var lättare att tömma. Den lösningen kom fil. doktor, “mekaniker och uppfinnare” Martin Wiberg med i slutet av 1860-talet. Han uppfann en brevlåda som var konstruerad så att en särskild tömningsväska öppnade brevlådans botten. När väskan togs bort stängdes en lucka på väskan så att den som tömde väskan aldrig kom åt breven. Trots att den mekaniska självtömmande brevlådan inte alltid fungerade som det var tänkt blev den en succé och köptes inte bara av det svenska postverket.
Här är en senare version av Wibergs mekaniska självtömmande brevlåda från 1900. Nu hade man börjat tycka att den revolutionerande tömningsväska inte var så praktisk längre så den gjordes om. Brevlådan sattes främst upp i större städer med mycket post. Titta på tömningstiderna. 8 gånger på vardagar och 6 gånger på söndagar!
När man först befordrade post med tåg 1857 så låg posten i brevlådor. Brevlådor sattes upp vid bangården. När tåget skulle gå så följde lådan med på tåget eller så tömdes den och posten lades i en brevlåda som följde med järnvägsvagnen. Den här insatslådan har åkt på järnvägen mellan Kopparberg och Ställdalen.
Den här brevlådan är lite udda. Den har suttit uppe i Malmö på 1880-talet. Den är till för brev som ska skickas till utlandet. Brevlådan är från början dansk men ommålad. Tittar man noga så lyser det danska vapnet igenom. Brevlådan töms framifrån vilket var ovanligt på svenska brevlådor.
1860 bestämde sig Postverket för att anlita alla de ångfartyg som ville ta med post ombord. Det gjordes för att spara pengar och för att förbättra postgången. Ångfartygen fick en låst grön brevlåda att ha ombord. För arbetet fick ångbåtsbolaget 3 öre sjömilen i ersättning. De fartyg som hämtade och lämnade post på flera orter fick 1868 brevlådeställ där flera små insatsbrevlådor rymdes. Insatsbrevlådorna var märkta med ortens namn.
Det här är en ångbåtsbrevlåda som användes på fartyget Gefle som trafikerade sträckan Stockholm – Gävle. Den användes mellan åren 1872 och 1880. Brevlådan är blå. Oftast var ångbåtsbrevlådorna gröna.
Det här är en liten insatsbrevlåda som transporterades på tåg. Den ställdes i ett brevlådeställ med andra små insatsbrevlådor i godsvagnen. Just den här som åkte med på linjen Stockholm – Djursholm är från 1874.
Det här är en tidig gul brevlåda från 1888 men det är inte Postverkets låda. Postverkets brevlådor var fortfarande svarta. Den här brevlåda tillhörde lokalpostföretaget Göteborgs stadspost. Företaget grundades av Ellen Maria Wiberg (1864 – 1949). Stadsposten satte upp 19 brevlådor i olika delar av staden. Tyvärr fick bolaget lägga ner redan 1889. Det konkurrerades ut av ett annat lokalpostföretag i staden.
I mitten av 1880-talet tänkte Postverket sluta med lokalporto. Då grundade Anders Jeurling (1851-1906) AB Stadsposten. Eftersom Postverket inte hade monopol på utdelning i städer så var det inga problem att starta en post som tog mindre betalt än Postverket. 100 gula brevlådor sattes upp i innerstaden. De var gula för att de skulle gå att skilja från Postverkets svarta. Stockholms Stadspost gick mycket bra. Kanske för bra för 1889 fick Postverket igenom ny monopollag som gav verket ensamrätt på att befordra slutna lokalbrev. Stadsposten klarade sig inte och Postverket köpte deras välgjorda brevlådor.
När den nya monopollagen om lokalpost 1889 gjorde att Stockholms Stadspost gick omkull så köpte Postverket deras 103 gula brevlådor. Brevlådorna var av mycket bra kvalitet och hade mekanisk tömning. Postverket målade sedan om lådorna i svart som då fortfarande var Postverkets färg. Man bytte ut också ut emblemet på toppen till det egna.
Det här är förmodligen den brevlåda som hängt uppe längst av alla i vår samling. Den är av en modell som började tillverkas 1871. Från början var den svart men när Postverket gick över till gult 1912, målades den om. Tittar man noga kan man se konturerna av ordet brevlåda som var målat i blått. Brevlådan hängde uppe ända till oktober 1957 i Ölserud, Säffle. Tänk alla brev som lagts i den under alla år.
Den här brevlådan är tillverkad av gjutjärn i Tyskland ca år 1900. Den är ommålad och har fått ett svenskt postemblem. Brevlådan användes av sjöpostexpedition 141 eller 142 på båten mellan Trelleborg och Sassnitz. Breven läggs på på höger sida. Där sitter också tömningsluckan.
1 november 1906 sattes de första brevlådorna upp på de elektriska spårvagnarna. I Stockholm var det på linjen Karlberg – Gustaf Adolfs torg – Värtan. I Stockholm var spårvägsbrevlådorna röda, Malmö hade bruna, Göteborg ljusblå och Uppsalas var gula. 1923 bestämdes att alla skulle vara gula. Redan innan spårvägen elektrifierades hade det funnits brevlådor på spårvagnarna. Längst satt brevlådorna kvar Göteborg där de fanns kvar till 1962.
Om spårvagnsbrevlådorna är de minsta i vår samling så är korsbandsbrevlådorna de största, även om just den här inte är så stor. Till korsband räknas till exempel vissa varuprover, affärshandlingar och trycksaker. Korsband hade särskilda porton. Den här brevlådan användes mellan 1900 och 1920.
En av de tidiga spårvagnsbrevlådorna från 1906. Den satt på spårvagnen på linjen Karlberg – Gustaf Adolfs torg – Värtan och tömdes när den kom till Gustaf Adolfs torg. Eftersom den är röd så vet man att det är en Stockholmslåda. Malmös spårvagnar hade bruna, Uppsalas gula och Göteborgs ljusblå. Efter 1923 blev alla gula.
När klagomålen hade börjat bli för många på Wibergs mekaniska brevlåda bestämde sig Poststyrelse 1912 för att ta fram en ny brevlådemodell. Ragnar Östberg (1866 – 1945) fick uppdraget. Den nya brevlådan med sin klara gula färg och sitt brutna tak blev mycket omtyckt, både av allmänheten och Postverket. Man bytte inte ut alla brevlådor samtidigt utan vart efter det behövdes. Fortfarande 10 år efter den infördes satt gamla brevlådor kvar. Östberglådorna fanns kvar i stadsbilden under mycket lång tid. På 1960-talet var de fortfarande vanliga. Ragnar Östberg är, förutom för sin brevlåda, mest känd för att ha ritat Stockholms stadshus.
Den här lite udda brevlådan är en postiljonsbrevlåda från 1899/1900. Brevlådan bars i en bärrem av landsvägspostiljoner. Där förvarades brev som togs emot under färden. Postiljonsbrevlådan infördes 1868 och var av bleckplåt eller senare aluminium. Vi har också en i läder men den är troligen bara ett förslag till en ny modell.
En gång i tiden skickades det minst lika många nyårskort som julkort. Det är den här brevlådan ett bra bevis på. Den är stor, över en meter hög och drygt en halv meter bred, så det fick plats många nyårskort “helst i snörslagna buntar”. Brevlådan är från 1910 och kommer ifrån Jönköpings postkontor.
Som vi berättat tidigare så var ångbåtsbrevlådorna oftast gröna. Även den här som användes av sjöpostexpeditionen ombord på atlantångaren Stockholm mellan åren 1915 och 1927. S/S Stockholm ägdes av Svenska Amerika linjen och var den första svenska ångbåten som gick till USA från Sverige. På sin första resa hade hon ca 150 000 postförsändelser med sig plus de som hamnade i brevlådan under resan.
Brevlådor skulle finnas överallt där det fanns folk. Vid järnvägsstationerna, på spårvagnarna, på ångbåtarna, på gatorna och på bussarna. Den här lilla omnibussbrevlådan är vår allra minsta brevlåda. Den är från 1930-talet men har 1912 års postemblem.
En röd Östbergs-brevlåda från 1935 för flygpost. Tre brevlådor av denna typ sattes upp när Bromma flygplats var färdigbyggd. En vid Centralposthuset på Vasagatan, en vid postkontoret Stockholm 2 vid Lilla Nygatan 6 och en vid postkontoret Stockholm 16 på Jakobsbergsgatan 3. Det här är den som satt på Lilla Nygatan 6, alltså i det huset där Postmuseum är.
Ännu en röd Östbergare. Den här användes på postkontoret i Norrtälje på 1950-talet för att samla in försändelser som ska stämplas filatelistiskt. Filiatelistiskt stämplad post innebär att den är handstämplad extra varsamt.
Tidigare har du kunnat se brevlådor från Göteborgs och Stockholms lokalpostföretag. Den här kommer ifrån Borås och användes 1945 till 1947. Borås lokalpost startade sin verksamhet 1945. Man hade som mest 15 brevlådor utplacerade i staden och 6 brevbärare i uniform delade ut breven.
Den här brevlådan vet vi inte så mycket om. Den är troligtvis från 1940-talet och har nog en gång i tiden varit röd.
1949 presenterades den här brevlådan. En ny modell där det inte längre stod brevlåda utan post. Den ersatte inte Östbergs-brevlådan utan kompletterade den. Även på Östbergs brevlådor bytte man iläggsklaffen mot en som det stod POST på.
Omnibussbrevlådornas form utgick från Östbergsbrevlådan men förenklades. De började tillverkas på 1930-talet. Brevlådorna som satt på bussarna var små och gula men vid bussarnas ändhållplatser satte man upp lite större röda brevlådor som den här.
I början av 1960-talet kom en ny modell som sedan ändrades lite igen 1966. Brevlådan hade ett sluttande tak och anslagsram för tömningsturer. Inne i anslagsramen hade den ett litet runt fönster för omställning av tömningsturer. Tömningsturerna ställs om med ett vred inne i lådan. Det här är nog vår största “vanliga” brevlåda. Den är 80x55x26 cm.
Brevlådan, från 1964, är tillverkad av glasfiberarmerad plast och är gjord för att hänga på en vägg. Brevlådan är konstruerad av formgivaren Carl-Axel Acking, som anlitades av Postverket. Brevlådorna var uppsatta under ca 4 år. De togs ur bruk för att brevinkasten var för små, samt att metallbeslagen lossnade från plasten, delvis beroende på de stränga vintrarna under den period de var uppsatta.
Förutom den lilla vägghängda brevlåda nr 35 gjorde också Carl Axel Acking (1910-2001) 1963 en drive-in-brevlåda åt Postverket. Bilismen hade ökat i landet och drive-in-brevlådan var tänkt att stå på trottoarkanten så att man kunde lägga i ett brev utan att kliva ur bilen. Tyvärr har vi ingen sådan kvar i våra samlingar men vi gör ett undantag och låter den få vara med ändå. Acking formgav även Postverkets nya emblem vid samma tid. Foto: Yngve Hellström
Den här brevlådan är från 1970. Det är ungefär samma modell som kom i början av 1960-talet men den är lite förändrad. Brevlådan är tillverkad med en utskjutande överdel och ett större brevinkast än de tidigare modellerna. Postsymbolen som sitter på den är från 1984.
1984 hade posten planer på att ta fram en ny brevlådemodell. Tre tillverkare lämnade in förslag. Den här, av Ulf Velander, skiljer sig från tidigare brevlådor genom sin runda form. Brevlådorna testades under ett år i Uppsala men ingen av dom blev godkänd av Posten. 1985 utlystes en ny tävling. Den låda som vann skulle tillverkas av plast vilket Posten tyckte var miljömässigt fel så planerna på en ny brevlådemodell sköts upp igen.
Postgirolådorna var först blå men färgen ändrades till vit när Posten införde lokalpostbrevlådor i blå färg. Detta för att klart skilja dem åt. Brevlådan var placerad från hösten 1989 vid Fridhemsplan. Brevlådorna utsattes ofta för inbrott, man förstärkte då fastsättningen i stolpen. Då kapade tjuvarna stolparna och tog med sig brevlådan. Postgirolådorna flyttades därefter inomhus och fick sjutillhållarlås. Den här brevlådemodellen tillverkades fram till 1989.
Då och då blir brevlådor vandaliserade. Den här brevlådan tillhör den modellen som tillverkades efter 1988. Den stod i Hässelby Villastad och blev nedklottrad gång på gång. Taggen Epoke syntes i stora delar av Stockholm under åren 1988 – 1990.
Posten Region Stockholm City gjorde inför jultrafiken 1990 ett försök med tillfälliga brevlådor där endast julkort skulle postas. De röda brevlådorna placerades på 21 olika platser under eftermiddagen den 10 december. Den 18 december samlades alla brevlådorna in igen. Resultatet av försöket blev över förväntan och underlättade arbetet vid Stockholm Klara. För första gången lyckades man sortera alla julkort som hade postats i Stockholm City före julen.
Särskilda brevlådor för julkort testades även tidigare i Växjö 1981, Eskilstuna 1983 och Falun 1984.
Lokalbrevlådor sattes på försök upp i Stockholm 1988. År 1994 ändrades texten till Regionalbrev. Lokalbrevlådorna sattes upp för att Posten hade som mål att alla brev skulle komma fram över en natt. Sorteringen gick fortare när breven redan var försorterad.
Den här brevlådan från 1992 är tillverkad av YBM Mekaniska AB i Motala. Den är något förenklad än modellen innan och därmed billigare. Fyra år tidigare beslutade sig Posten att sälja sin egna verkstad i Ulvsunda. Den köptes av ett privat företag som övertog tillverkningen av brevlådor fram till 1991 då YBM tog över. Postsymbolen på brevlådan är den som togs fram 1990.
Dessa lådor sattes upp 1992 när ekonomibrev blev tillgängliga för privatpersoner. Lådtypen togs ner i augusti 1997. Det är den sista brevlådan som tillverkades på Postens bleckplåtsverkstad i Ulvsunda utanför Stockholm.
För att förenkla sorteringen och få den att gå fortare satt Posten upp lokalbrevlådor 1988. 1994 ändrades ordet lokalbrev till regionalbrev. Postsymbolen, “osten”, är den som togs fram 1990.
En ny brevlådemodell som kom 2001, gul med silvergrå sidor. På sidorna finns även Postens då nya symbol, ett gult krönt posthorn på en ljusblå cirkel. Brevlådan infördes när Posten Sverige stängde alla postkontor och införde postombudsnätet istället.
En liten egen avdelning i vår brevlådesamling är Fältpostbrevlådorna. Den här är från 1870-talet. I Fältposten arbetade personal från Postverket/Posten med att bland annat bemanna fältpostkontor utomlands så att svenska utlandssoldater kunde få försändelser till/från sig på plats och sköta kassaärenden. Under andra världskrigets beredskapstid fanns särskilda fältpostkuvert. Istället för att skriva ut krigsförbandets fullständiga adress, vilket skulle kunna avslöja positionen för fiender så skulle brev adresseras till särskilda fältpostnummer.
Den här fältpostbrevlådan med texten skrivet i blyerts är nog en hemgjord låda. Den är från 1940-talet. I Fältposten arbetade personal från Postverket/Posten med att bland annat bemanna fältpostkontor utomlands så att svenska utlandssoldater kunde få försändelser till/från sig på plats och sköta kassaärenden. Under andra världskrigets beredskapstid fanns särskilda fältpostkuvert. Istället för att skriva ut krigsförbandets fullständiga adress, vilket skulle kunna avslöja positionen för fiender, så skulle brev adresseras till särskilda fältpostnummer. Fältposten upphörde 2008.
Även den här fältpostbrevlådan är från 1940-talet. En tid när det skickades många brev mellan inkallade soldater och deras familjer hemma.
Det här är en stor fältpostbrevlåda av trä som använts av den svenska FN-bataljonen på Cypern mellan 1965 och 1980. Fältposten upphörde år 2008.
Man behöver inte tveka om när det här kortet skickades. Årtalskort användes oftast med texten Gott nytt år men just det här från 1902 har använts som julkort. Årtalskorten var mycket populära åren efter förra sekelskiftet. De flesta är importerade och visar förutom årtalet olika lyckosymboler som fyrklövrar, flugsvampar, hästskor och förgätmigejer.
Det allra vanligaste motivet på julkort är nog tomten, eller rättare sagt tomtar av olika slag. Vår nutida jultomte är en blandning av den givmilde biskop Sankt Nikolaus och gårdstomten. På tidiga julkort, som är importerade, är för det mesta det St Nikolaus vi ser men på det här lilla julkortet, från 1880, verkar det mer vara en en gårdstomte som sitter och äter sin gröt. Gårdstomten är ett av bondesamhällets övernaturliga väsen. Han såg till människorna och djuren på gården. Det gällde att hålla sig vän med honom annars kunde han ge sig av och då skulle olyckan falla över gården.
Julkortet från ungefär år 1900 är ett exempel på ett Sankt Nikolaus-motiv. Vår nutida jultomte är en blandning av Sankt Nikolaus och den lille gårdstomten. Sankt Nikolaus är en halvt mytologisk person, en biskop, känd för sin godhet. Han levde i Myra, nuvarande Turkiet. Efter hans död lär hans kvarlevor ha flyttats till Bari i Italien. Sankt Nikolaus kommer ibland tillsammans med en bunden get som symboliserar djävulen. Den 6 december, hans dödsdag, ställer barn många länder ut skor vid dörren som sedan Sankt Nikolaus fyller med godis och små presenter om man varit snäll. Har man däremot inte varit snäll kommer istället Krampus.
Julkortens tomtar håller sig oftast ute på landet men här har vi en tomte från 1908 som är på besök i huvudstaden med sin gris. Tomten som tittar på vaktparaden är målad av konstnären Torvald Rasmussen. Vykort med fotomontage började dyka upp alldeles i början av 1900-talet och var under några år mycket populära.
Ingen har som Jenny Nyström (1854-1946) format vår bild av hur en tomte ser ut. 1871 gavs Viktor Rydbergs dikt “Tomten” ut. 1875 gavs den ut igen. Denna gång med illustrationer av Jenny Nyström som då bara var 18 år. Nyströms tomte är inte den högreste värdige Sankt Nikolaus utan mer som en gårdstomte. Han är ganska kort, lite fundersam, vän med djuren, arbetsam och alltid snäll. Jenny Nyström anställdes i början av 1900-talet av Axel Eliassons förlag och bidrog till att göra svenskproducerade julkort populära. Det här julkortet med tomten som fått sin julegröt skickades 1922.
Julkortet från 1954 är tecknat av Astrid Österling. Österling föddes i Malmö 1898 och efter sin utbildning skrev och illustrerade hon flera sagoböcker. Här har tomten sällskap av en getabock. Innan jultomten började dela ut klappar till barn i Sverige så var det Julbocken som hade det uppdraget. Lite märkligt är det eftersom Sankt Nikolaus som är en av förebilderna till Jultomten oftast kom tillsammans med en kedjad get som symboliserade den infångade Satan.
Erik Forsman (1916-1976) som gjort det här julkortet var en flitigt julkortsmålare. Han har också gjort många förlagor till de pappersbonader som var oerhört populära under 1940 och 50-talet. Här ser vi Jultomten knacka på med sin säck full av klappar. Ett motiv som konstigt nog inte är så vanligt, i alla fall inte i våra samlingar. Kortet är skickat julen 1976.
I Lennart Heljes (1940-) julkort är det tomten som skogsväsen vi ser. Helje är från början reklamtecknare men har övergått till fritt målande. Många av hans akvareller har blivit julkort bland annat för UNICEF. Helje har även gjort förlagor till frimärken, utgåvan Vilda bär, 1977. Julkortet här, “I blötsnön”, är skickat 1981.
Grisen är ett vanligt julkortsmotiv under en lång period men sedan börjar den sakta men säkert försvinna. På moderna julkort ser vi den sällan. Ofta är grisen och tomten vänner men på tidiga julkort antyder man ibland grisens sorgliga öde. Som på det här julkortet skickat 1902.
På det här julkortet skickat 1910 är grisen nöjd och glad och vet inte vad som väntar efter rakningen. Kortet är målat av Torvald Rasmussen (1850-1919). Han står bakom många julkortsmotiv och var framförallt verksam i Göteborg. Där kan man bland annat hitta Rasmussens målningar på det så kallade “Tomtehuset” i centrala Göteborg.
Einar Nerman (1888 – 1983) är nog allra mest känd för Solstickan på tändsticksaskarna. Han har även målat många mycket fina julkort. Detta julkort är inte postgånget men kanske är det från 1930-talet när Nerman gav ut sin bok Resan till Pepparkakslandet.
Telegram, telefoner, flygplan, bilar och andra moderna kommunikationsmedel är populära motiv i början av 1900-talet. Oftast förkommer de på nyårskort men här har vi ett telegram på ett julkort av Max Hänel ( 1863-1921) skickat år 1905. Max Hänel tillhör de första svenska julkortskonstnärerna.
Under industrialiseringen började de traditionella folkdräkterna läggas undan till förmån för moderna kläder. Men i julkortens värld har folkdräkten en stark ställning. Aina Stenberg Masolle (1885-1975) har målat tusentals julkortsmotiv. Hon gjorde också förlagan till Sveriges första adventskalender 1934. Det här kortet är skickat julen 1954.
Julgranen börjar dyka upp i högreståndshem under andra delen av 1800-talet. Det är en sedvänja importerad från Tyskland. De tidiga julgranarna är oftast mindre granar som dekorerades och ställdes på bordet. På det här tyska julkortet från 1885 ser vi en slags tomte som har gått ut i skogen med sin bock för att hugga sig en gran.
På det här julkortet skickat julen 1910 är granen fortfarande placerad på bordet. Att ha ljus i granen var under 1800-talet en oerhörd lyx som inte många kunde unna sig. Lars Johan Hierta är på besök i London 1837. Där ser han för första gången stearinljus. Han tar med sig tekniken hem och 1839 grundar han och Johan Michaelson Liljeholmens. Men det tog en bit in på 1900-talet innan stearinljus blev så billiga att alla kunde köpa dom.
Sotare är ett lite märkligt men inte alldeles ovanligt motiv på äldre julkort. Det beror på att de ofta är importerade från Tyskland och att sotaren där är en lyckosymbol. Här är en “knopargaj” från år 1904. Knopargaj betyder en kvinnlig sotare på sotarspråket.
Änglar har haft en stark ställning bland julkortsmotiven. De var mycket omtyckta i början av sekelskiftet men på 1960-talet började änglarna försvinna som julkortsmotiv. Här är ett påkostat siluetteklippt julkort skickat i kuvert eller möjligen överräckt för hand julen 1892.
Trots att julen är en så viktig kyrklig högtid är de religiösa motiven ändå i minoritet. Änglarna har en särställning men det finns betydligt fler tomtar än Jesusbarn även bland de äldre motiven. Här är ett julkort från julen 1900. Formspråket är mycket tidstypisk jugend. Maria och barnet står omgivna av dekorativa madonnaliljor.
Julkortet från julen 1940 är målat av Elsa Beskow (1874-1953). Motivet är hämtat från Beskows bok “Årets saga” som gavs ut 1927. Elsa Beskow är en av de mest älskade svenska barnboksförfattarna/illustratörerna genom tiderna och hon står bakom många julkortsmotiv.
Stjärngossar av konstnären Helge Artelius (1895-1989) skickat julen 1952. En bit av luciatågets bakgrund kommer från västra Sverige där man gick lussegång den 13 december i slutet av 1800-talet men tåget var inte så välregisserat som det blev senare. Pojkar och flickor bytte gärna dräkt med varandra och det fanns lussegubbar och lussekärringar i tåget. I universitetsstäder på 1800-talet gick de då manliga studenterna i vita nattskjortor och väckte sina lärare. Stjärngossar hade sina egna tåg där de gick runt och tiggde efter jul fram till trettondagen.
Lucianatten var förr en natt fylld med övernaturliga krafter, en farlig natt. Den sammanföll med vintersolståndet. Det moderna luciafirandet blev mer spritt efter att Stockholms Dagblad ordnade en luciatävling och arrangerade ett luciatåg i Stockholm. Det här julkortet från 1976 är tecknat av konstnären Kaj Bergman (1913-2002).
Detta julkort är väldigt ovanligt på så sätt att man ser staden med sin fabriker i bakgrunden. I julkortsvärlden befinner vi oss nästan undantagslöst på landet. Är vi i staden så är det oftast julmarknad som besöks. Julkortet skickades 1912 och är målat av konstnären Elsa Beskow (1874-1953).
I april 1952 kliver Nils Johansson av postverkets diligens i Arjeplog. Han tillbringar en natt i Arjeplog och passar på att besöka postexpeditionen där innan har reser vidare.
Foto: April 1952
Klockan 16:30 går postdiligensen från Arjeplog till Jäckvik. Föraren heter Mattson och Nils Johansson åker med till Lövnäs.
Nils Johansson berättar:
“Vi kom fram en timme försenade, för Mattson måste ju sköta alla uppdrag som anförtrotts honom. En bussförare här har tusen saker att beställa. Han får sköta om tippning, köpa hem allt från får och getter till cementsäckar, masonitskivor och fiskyngel. Han vet faktiskt vad var och en behöver ha hem. Och han känner alla och vet, vilka bekymmer de har att dras med. att bussen sedan blir någon timme eller kanske flera försenad, är det ingen som gnäller över. “
Foto: april 1952
Postdiligensförare Mattson fångar upp en postsäck som hängts ut vid vägen på linjen Arjeplog – Jäckvik. Vår fotograf Nils Johansson hoppar av postdiligensen i Lövnäs och tar sig därifrån vidare med hästsläde till Västerfjäll.
Foto: April 1952
I Västerfjäll övernattar Nils Johansson hemma hos lantbrevbäraren Per Andersson med familj. Nästa dag ger de sig ut med häst och släde på Per Anderssons brevbärartur, Västerfjäll – Långudden, en resa på 45 km. På fotografiet har man just passerat polcirkeln.
Nils Johannson berättar:
“Vi skulle åkt kockan 4 på morgonen, men fjädern på min gamla väckarklocka (som jag alltid har med mig) gick av vid12! Per Andersson vaknade dock vid 4-tiden, och då blev det fart på oss. Vi skulle ju åka så tidigt som möjligt, medan skaren bar.”
Foto: April 1952
Lantbrevbärare Per Andersson gör sig redo att ge sig av.
Nils Johansson berättar:
“Per Andersson hade två hästar. En var 3 år och en 18. Han tog den gamla, för den visste precis, var den skulle sätta ner hovarna och hitta det bästa fästet i det dåliga väglaget.”
Foto: April 1952
Lantbrevbärare Per Andersson tar en pris snus innan avfärd.
Foto: April 1952
Lantbrevbärare Per Andersson gör i ordning skidorna vid sjön Tjieggelvas.
Foto: April 1952
I Övernäs möts Per Andersson och Nils Johansson av Elsa Högström från Sundnäs och Johannes Landström från Övernäs. Elsa Högström tar ut folkpensionspengar.
Nils Johansson berättar:
” Ja, vi knallade på och gick in i stugorna och hämtade post och fick en kaffetår. Det var naturligt, att brevbäraren skulle ha kaffe. Pannan stod på spisen överallt. Vi var inne på sju ställen under vägen. Utan att knacka på steg vi in och överallt var vi välkomna. “
Foto: April 1952
I Varpviken stannar man och hälsar på kusinerna Bengt-Göran och Åke Karlberg, med farfar Petrus Karlberg.
Foto: April 1952
Lantbrevbärare Per Andersson stannar till hos familjen Rankvist i Örnvik.
Foto: April 1952
Per Andersson har hämtat post i Ramanj vid sjön Tjieggelvas.
Nils Johansson berättar:
“Per Andersson talade om sitt arbete, om posten. Sommaren är bra. Då åker han med motorbåt över de tre största bäckarna och Rappensjön. Och om vintern kan han ju åka släde över isarna. Men den så kallade förfallstiden, vår och höst, då isen varken bär eller brister, får han slita hund. Han får ta sig fram utmed bergssidorna och då bli vägen betydligt längre.”
Foto: April 1952
Dagen efter Nils Johansson åkt med Per Andersson följde han istället med lantbrevbärare Oskar Johansson. De åker snövessla 33 km till Vuonatjviken. Nils berättar:
“Det var en riktig ödemarkslinje och inte så många ställen att lämna post på. På söndagen var vi ut på sjön och vittjade nät. Vi drog upp 19 stora rödingar. När vi kom hem rensade Oskar fisken och fru Vendla stekte den. Så färsk fisk har jag aldrig ätit förr.”
Foto: April 1952
Nils Johansson åker snövessla med lantbrevbärare Oskar Johansson på linjen Långudden – Vuonatjviken. Nils berättar:
“Vi hade fullt lass. Post, hö, bensindunkar, skidor mm, och så hade vi två små killingar i en låda som Johanssons hund troget vaktade.”
Foto: April 1956
Under den sista etappen på Nils Johanssons nordliga resa följde han Hugo Lundmark. Lundmark transporterade posten mellan Jäckvik och Merkenes på skidor, en sträcka på 12 mil, tur och retur, vilket han hade gjort i 8 år när Nils Johansson besökte honom.
Nils Johansson berättar:
“Vi hade dåligt väder nästan hela tiden, snöstorm och klabbföre. Vi fick då och då stanna och skrapa skidorna och lägga på ny valla. Första etappen åkte vi delvis på natten. Då hade vi lätt före. Vi blev försenade så vi kom fram till Vouggatjalme turiststation, där vi skulle övernatta, först klockan tre på natten. Vi åkte sen den kortare etappen, Vouggatjalme – Örnberget – Sandviken – Vouggatjalme. I Örnberget satt vi länge och pratade. Vi hade inte hjärta att bryta upp. De sa, att det var så roligt när brevbäraren kom. Det var faktiskt det enda nöje dom hade.”
Foto: April 1952
Nils Johansson och lantbrevbärare Hugo Lundmark åker skidor mot Vuoggatjalme där de ska övernatta. Klockan ett på natten har de kommit till Lillviken där de får kaffe.
Foto: April 1952
Nils Johansson följer med lantbrevbärare Hugo Lundmark på linjen Jäckvik – Merkenes. Lundmark var en “prima kamrat, lugn, hjälpsam och snäll.”. Nils berättar:
“Sista etappen mot Jäckvik startade vi vid 9 på morgonen i tö och tungt före. Men Lundmark hade vallat våra skidor bra, så vi drog på friskt över sjöarna trots den verkligen hårda motvinden.”
Foto: April 1952
I april 1956 gör Nils Johansson en ny fotoresa. Den här gången åker han till Delsbo och följer med lantbrevbärare Erik Bergman. Han har ungefär 300 hushåll på sin tur.
Foto: April 1956
Nils Johansson är i Delsbo på fotoresa. Det är i april, mitt i snösmältningen och vägarna är leriga. Det är tungt arbete för cyklande lantbrevbäraren Erik Bergman. Nils berättar:
“Två och en halv mil är brevbäringsturen. Det är ingen sträcka att förakta ens i normalt väglag. men när vägarna ser ut så här känns den dubbelt så lång.”
Foto: April 1956
Nils Johansson följer med Erik Bergman på leriga vägar i Delsbotrakten. Nils berättar:
“På de allra värsta sträckorna går det lättast att komma fram med apostlahästarna. Cykeln ställs åt sidan för hårt tramp till fots på bottenlösa vägar. Det här avundas jag dig inte”.
Foto: April 1956
Lantbrevbärare Erik Bergman har fått sällskap av Nils Johansson och hans kamera. Vägarna är dåliga och väskan är tung. Den väger mellan 30 och 40 kg.
Foto: April 1956
Lantbrevbärare Erik Bergman sladdar genom kurvan. Det är april, snön smälter och vägarna är leriga. Då är det tungt att vara cyklande lantbrevbärare.
Foto: April 1956
Erik Bergman, lantbrevbärare i Delsbo, och hans hund Strong. De tävlar tillsammans i draghundstävlingar. Året innan vann de tredje pris i SM. Erik Bergman har också själv vunnit fem mästerskap i skidor. Nils berättar:
“På vintern har Erik bra hjälp av sin trogna schäfer, som då drar det stora postlasset på pulka.”
Foto: April 1956
Nils Johansson är i Rörvattnet, utanför Östersund, och hälsar på postombudet Olof Pålsson. Pålsson är 87 år gammal och klarar sig fortfarande utan glasögon. När Pålsson anställdes 1939 tjänade han 20 kronor i månaden.
Foto: 1964
Olof Pålsson, 87 år, är postombud i Rörvattnet. Han väntar på bussen från Östersund. Chauffören kommer att ha med sig post till Rörvattnet och Pålsson kommer att lämna postsäcken med post från Rörvattnet.
Foto: 1964
Olof Pålsson, 87 år, är postombud i Rörvattnet utanför Östersund. Här byter han postsäckar med chauffören Algot Ohlsson som har kört postbussen mellan Östersund och Gunnarsvattnet i många år.
Foto: 1964
I juni 1951 tar Nils Johansson den här bilden på en cyklande lantbrevbärare i sommaruniform någonstans i Skåne.
Foto: 12.06.1951
Nils Johansson arbetade i Danderyd. Förutom att fotografera kollegor runt om i Sverige fotograferade han även sina kollegor hemmavid.Här är brevbärarförman Mattson och förste postiljon Alf Carlsson som “ställer” posten innan dagens tur. Bilden är tagen 1955 då Danderyd 2 låg på Nora Torg 4.
Foto: 1955
Här har Nils fotograferat sina kollegor lokalbrevbärarna vid postexpeditionen Danderyd 2 1955. Från vänster postiljons-aspirant Lars Johansson, förste postiljon Bertil Ringbom och brevbärarförman K.E. Mattsson som har buntat sin post och fyllt väskorna och är färdiga för utgång på dagens tur.
Foto: 1955
I april 1962 flyttade Posten från Östra Slottsflygeln i Djursholm. Nils tar en bild på kollegorna den allra sista dagen i huset.
Foto: 13.4.1962
I september 1962 följer Nils Johansson med en kollega,lantbrevbärare Ruben Carlsson, i Täby. Här skriver Ruben Carlsson på dagstidningarna innan de ger sig ut på dagens tur.
Foto: 12.09.62
Lantbrevbärare Ruben Carlsson får en postsäck av postiljon Leif Sverndal från Danderyd.
Foto: 12.09.62
Nils Johansson följer med den cyklande lantbrevbäraren Ruben Carlsson under en arbetsdag.
Foto: 12.09.62
Ruben Carlsson, cyklande lantbrevbärare, tömmer brevlådor på sin tur genom Täby.
Foto: 12.09.62
En septemberdag följer Nils Johansson med lantbrevbärare Ruben Carlsson under en arbetsdag. Turen går på grusvägar genom Täby och det är grindar som behöver öppnas på vägen.
Foto: 12.09.1962
Cyklande lantbrevbäraren Ruben Carlsson från Täby 1 fotograferad en septemberdag 1962.
Foto. 12.09.1962
Den här bilden tog Nils Johansson den sista dagen Stockholm 51, Experimentalfältets poststation, var i bruk. Stationsmästare Kennerstedt och expeditionskassör Mattson tar en sista kopp kaffe ihop.
Foto: 14.03.1963
I augusti 1961 fotograferar Nils Johansson kollegor i Åkersbergatrakten. Här är det brevbärarbiträde Inger Jansson som ställer posten innan hon ska ut på dagens tur.
Foto: augusti 1961
Brevbärarbiträde Inger Jansson är färdig med att “ställa” posten och nu är hon klar att ge sig ut på sin runda i Åkersberga.
Foto: augusti 1961
En solig augustidag följer Nils Johansson med bilkörande lantbrevbärare Erik Johansson. Johanssons linje är Åkersberga – Singö – Björnhuvud – Åkersberga. Här har de kommit till Alsvik där två små killar väntar in dem.
Foto: augusti 1961
Lantbrevbärare Erik Johansson har kommit fram till brevlådesamlingen i Alsvik och börjar lägga dagens post i lådorna. Pojkarna har redan plockat upp posten och börjat läsa. På trädet sitter filmaffisch. Det är “Sommarnattens leende” som visas.
Foto: augusti 1961
Nils Johansson följer med på linjen Åkersberga – Singö – Björnhuvud – Åkersberga. Lantbrevbärare Erik Johansson har kommit fram till den stora brevlådesamlingen vid Singö Handel.
Foto: augusti 1961
Efter att ha lagt posten i brevlådesamlingen utanför affären har nu lantbrevbärare Erik Johansson lämnat av dagens post till Singö Handel.
Foto: augusti 1961
Två lantbrevbärare möts. Det är lantbrevbärare Erik Johansson som har kommit fram till Lillnäs på Björnhuvud med dagens post. Där träffar han Victor Eriksson som är före detta lantbrevbärare.
Foto: augusti 1961
Nils Johansson följer med lantbrevbärare Erik Johansson på linjen Åkersberga – Singö – Björnhuvud – Åkersberga. I Lillnäs träffar de bland andra före detta lantbrevbäraren Victor Eriksson, 82 år.
Foto: augusti 1961
Efter att ha passerat Alsvik, Singö, Björnhuvud och andra platser har lantbrevbärare Erik Johansson kommit fram till Bammarboda gård.
Foto: augusti 1961
Fru V. Andersson på Bammarboda gård får dagens tidning av lantbrevbärare Erik Johansson.
Foto: augusti 1961
En solig augustidag följer Nils Johansson med lantbrevbärare Erik Johansson. Här har de nått fram till Nykvarn. Johansson tar fram posten som ska delas ut.
Foto: augusti 1961
På sin färd Åkersberga – Singö – Björnhuvud – Åkersberga har Nils Johansson och lantbrevbärare Erik Johansson kommit fram till handlaren på Dyviks bruk.
Foto: augusti 1961
I maj 1961 åker Nils Johansson ner till Skåne för att följa två lantbrevbärare med sin kamera. Här är dom i Norra Duvhult. Vikarierande lantbrevbäraren Gert Stjernqvist får hjälp av sin lillebror med att öppna grinden.
Foto: maj 1961
På linjen Lönsboda – Duvhult har lantbrevbärare Gert Stjerqvist kommit fram till Södra Havhult. Greta Pettersson och Per Persson får dagens post.
Foto; maj 1961
Lantbrevbärare Gert Stjernqvist och hans medhjälpare lillebror har klivit in hos “Kätte-Alfriden”, Alfred Nilsson, i Kätteboda.
Foto: maj 1961
I maj 1961 följer Nils Johansson med lantbrevbärare Cyril Falk på linjen Lönsboda – Hunshult – Björkhult – Lönsboda. De kör på slingrande småvägar genom Skåne, Småland och Blekinge. Nils Johansson berättar:
“Brevlådesamlingen kan ligga i Skåne men ägas av blekingar, som får gå över länsgränsen för att hämta sin post. Det rör sig inte om så många hundra meter, så man gör det gärna.”
Foto: maj 1961
Nils Johansson följer med lantbrevbärare Cyril Falk. De har kommit fram till Hunshult. Nils berättar:
“Postlådan och mjölkpallen är en vanlig kombination utmed färdvägen. De representerar ju också två livsviktiga faktorer för landsbygden.”
Foto: maj 1961
Lantbrevbärare Cyril Falks linje genom tre landskap är ca. 9 mil lång. Här är det Anton Olofsson i Rumpeboda som väntat in postbilen. Nils Johansson berättar:
“En dag gjorde jag sällskap med Falk genom de fagra landskapen. Det gick inte att ta miste på att lantbrevbäraren var populär och efterlängtad. Cyril Falk har ungefär 250 hushåll på sitt distrikt. Många av hans kunder träffade jag på turen”
Foto: maj 1961
Lantbrevbärare Cyril Falk med handlare Albin Svensson i Tosthult.
Foto:maj 1961
I juni 1963 följer Nils Johansson med cyklande lantbrevbäraren Sven Eriksson. Hans linje går mellan Västra och Östra Lagnö och är ca. 7 km. lång. Här sitter han hos poststationsföreståndarinnan Anna Persson på Västra Lagnö.
Foto: 06.06.1963
I juni 1963 följer Nils Johansson med två kollegor. Han berättar:
“En brevbärardag på Ljusterö kan vara det mest ljuvliga. När jag gjorde en försommartur, först med cyklande lantbrevbäraren Sven Eriksson och sedan med hans bilande kollega Stina Johansson, sken solen.”
Foto: 06.06.1963
Lantbrevbärare Sven Eriksson vid en brevlådesamling på Östra Lagnö. Nils Johansson berättar:
“Det var bortåt 25 grader varmt och hela ön stod i sin vackraste blomning.”
Foto: 06.06.1963
Lantbrevbärare Sven Eriksson på Östra Lagnö. Nils Johansson berättar:
“Ryggsäcken är välfylld, men när sommargästerna kommer får han ta till den stora ryggsäcken, modell madrass. Sommartid har han 225 hushåll. Annars bara 25.”
Foto: 06.06.1963
På turen mellan Östra och Västra Lagnö har lantbrevbärare Sven Eriksson kommit fram till fru Österman som får veta att det inte kommit några tidningar idag.
Foto: 06.06.1963
Nils Johansson följer med cyklande lantbrevbärare Sven Eriksson. Han berättar:
“Över Klintsundet tar lantbrevbäraren sig med roddbåt. Den var gisten och tog in vatten, men över kom vi.”
Foto: 06.06.1963
Den sjätte juni 1963 när solen skiner som bäst följer Nils Johansson med den cyklande lantbrevbäraren Sven Eriksson. När de kommit fram efter rodden över Klintsundet mellan Västra och Östra Lagnö drar han upp båten. Nils Johansson berättar:
“Det är nog lite skillnad när höst- och vinterstormarna rasar och snön sopar igen alla vägar och stigar. Men posten ska ju fram i alla väder, så även då går turerna med sorg- och glädjebud till stugorna på öarna.”
Foto: 06.06.1963
Nils Johansson har följt med lantbrevbärare Sven Eriksson på hans linje. Nu är han hemma på Östra Lagnö igen med sin fru Anna. Att brevbäraren bor i huset syns på brevlådan på väggen. Fortfarande hämtar en del sin post hos Erikssons men snart kommer alla hushåll ha postlåda.
Foto: 06.06.1963
Dagen efter Nils Johansson cyklat med lantbrevbärare Sven Eriksson på linjen Västra Lagnö – Östra Lagnö åker han med bilande lantbrevbäraren Stina Johansson på själva Ljusterö.
Foto: 07.06.1963
Ljusterös lantbrevbärare Stina Johansson har kommit till Mellansjö. Där väntar fru Gilljussen och hennes dotter på dagens post.
Foto: 07.06.1963
Efter kriget ger sig Nils Johansson ut på resor med cykel i Europa. Här har han fotograferat brevbärare Karl Klippes i Hammelburg, Tyskland.
Foto: 20.06.1951
Brevbärare Karl Klippes i samspråk med en av Hammelsburgs invånare.
Foto: 20.06.1951
Efter att ha varit i Hammelburg cyklade Nils Johansson vidare. Tio dagar senare fotograferade han brevbäraren i Bad Reichenhall, Tyskland.
Foto: 30.06.1951
Sommaren 1954 ger sig Nils Johansson ut i Europa på sin cykel igen. Den här gången åker han till Schweiz, Österrike och Sydtyskland. Han slås av hur opåverkat Schweiz är av kriget. Den här bilden är tagen i Versam, Schweiz.
Foto: juni 1954
Brevbärare Buchli delar ut post bland blommande fruktträd i Versam, Schweiz.
Foto: juni 1954
Efter att ha varit i Versam cyklade Nils Johansson vidare. Nils berättar:
” Jag åkte från Interlaken till Grindelwald i dåligt väder. Regnet öste ner när jag kom fram. Där fick jag inackordering hos brevbärare Peter Schildt, en spänstig man i 40-årsåldern. Morgonen därpå började han kl. 8 på posten och satte genast igång med att sortera sitt distrikt.”
Foto: juni 1954
Nils Johansson följer med den schweiziske brevbäraren Peter Schild på hans distrikt med 108 kunder. Nils berättar:
“Brevbärare Schild hade många trevliga kunder. Madame Genand skämtade glatt med oss båda och jag har fått ett fint brev från henne med tack för de fotografierna jag skickade.”
Foto: juni 1954
Sommaren 1954 är Nils Johansson på cykelsemester i Schweiz. I alpsamhället Grindelwald följer han med brevbärare Schild under en arbetsdag.
Foto: juni 1954
Nils Johansson följer med brevbäraren Peter Schild i Grindelwald. Nils berättar:
“Något så vackert som vandringen med brevbärare Schild har jag aldrig upplevt. Under turen tittade solen fram och lyste på de mäktiga, snötäckta topparna runt om dalen med grönskande ängar och små leksakshus.”
Foto: juni 1954
1954 är Nils Johansson på cykeltur i Europa. Som flera gånger förut blir han vän med brevbärare som han följer med under en arbetsdag. Nils berättar:
“Schild hade 108 kunder på sitt distrikt och han var god vän med dem. Alla kände honom och ville gärna ha en pratstund men honom. Jag kände allt igen mig lite från Danderyd.”
Foto: juni 1954
Nils Johansson berättar:
“Klockan 12.45 var första delen av turen färdig och vi gick hem och åt middag. Resten av turen gick vi kl. 14 – 16.30. När den var färdig kändes det allt i benen. Hemma på mitt distrikt får jag cykla hela vägen och är därför inte så van att gå.”
Foto: juni 1954
1958 ger sig Nils Johansson ut på en ny cykeltur i Europa. Den här gången tar han sig över Alperna till Italien. Här har han tagit en bild på den vespaåkande brevbärare Flavio Mancini i Lucca.
Foto: 23.05. 1958
Nils Johansson är på väg till Venedig. På vägen passar han på att porträttera en glad brevbärare i Florens.
Foto: maj 1958
På sin cykelsemester genom Italien träffar Nils Johansson många brevbärare som han fotograferar. Här är det en brevbärare i Verona som får stå modell.
Foto: maj 1958
I maj 1958 cyklar Nils Johansson till Venedig för att se staden tillsammans med en brevbärare. Han har med sig en rekommendationsskrivelse till postkontoret. Bilderna ska bli ett reportage i Postens personaltidning. Väl där vill alla brevbärare att han ska följa med just dem på deras distrikt och alla skriker i mun på varandra. Nils berättar:
“Gemytlig och fridsam ser brevbärarstyrkan ut när väl förmannen lyckats lugna dom.”
Foto: 23.05.58
Brevbärarstyrkan på postkontoret i Venedig. Alla vill ha med Nils Johansson på just sitt distrikt.
Foto: 23.05.1958
Mario Trambuccio blir den utvalde att få sällskap av Nils Johansson under en arbetsdag i Venedig. Här sitter Trambuccio på postkontorets balkong med Rialtobron i bakgrunden.
Foto: 23.05.1958
Nils Johansson är i Venedig. En av brevbärarna fyller sin väska innan dagens tur. I bakgrunden syns Mario, den brevbärare som Nils kommer att följa med under dagen.
Foto: 23.05.1958
Det är mycket post som ska sorteras innan brevbärare Trambuccio kan ge sig ut i Venedig. Nils berättar:
” Undra på om Marios panna läggs i djupa veck. En stor del av posten är reklam, som italienarna verkar vara mycket intresserade av.”
Foto: 23.05.1958
Nils Johansson följer med brevbärare Tambuccio på Venedigs gator. Han berättar:
Min kollega var bekant med alla, som man ju blir när man går brevbärare. Överallt frågades och undrades vad jag var för ett bihang. Alla var hjärtliga och vänliga mot mig trots att jag inte kunde tala med dem på deras språk. Men jag klarade mig bra med mitt västgötaidiom och diverse viftningar med armar och ben.
Foto: 23.05.1958
Nils Johansson följer med brevbärare Mario Tambuccio genom Venedig. Nils förundras över att brevinkasten sitter så högt upp på italienska dörrar.
Foto: 23.05.1958
Nils Johansson följer med brevbärare Tambuccio i Venedig. Nils förundras över att det oftast saknas brevinkast på dörrarna och om de finns sitter de väldigt högt upp.
Foto: 23.05.1958
Nils Johansson är på cykelsemester i Venedig. Där följer han sin italienske kollega Mario. Han berättar:
Trappor behöver inte Mario slita. Han ringer på en klocka nere på gatan och ropar namnet på den som har post, följt av ett långt utdraget Posta-a-a-a. Efter ett ögonblick kommer en korg nerdinglande i ett snöre. Han lägger posten i den.
Foto: 23.05.1958
Nils Johansson tittar på när brevbärare Tambuccio, Venedig, levererar post i korgar till de som bor högt upp i husen. Kommer det ingen korg när Mario ropar så tar han med sig posten till postkontoret igen.
Foto: 23.05.1958
Nils Johansson förundras över hur posten i Venedig skickas i korgar till de som bor högt upp. När brevbäraren Mario har lagt i posten hissar damen i fönstret upp korgen. Nils skojar om att de påminner om Romeo och Julia.
Foto: 23.05.1958
Nils Johansson följer med brevbärare Mario Tambuccio under en arbetsdag. I hans distrikt ligger bland annat en klosterskola.
Foto: 23.05.1958
I Venedig, precis som hemma i Danderyd, pratar alla med brevbäraren. Nils Johansson berättar:
“Sydlänningarna gillar ju att diskutera, och Mario har ibland långa dispyter om brev och adresser.”
Foto: 23.05.1958
Ljusterös bilkörande lantbrevbärare Stina Johansson tömmer brevlådan i Nolsjö.
Foto: 07.06.1963
En dag i juni följer Nils Johansson med Ljusterös lantbrevbärare. Han berättar:
“Ja, den moderna tiden har dragit in. Lantbrevbäringen på själva Ljusterös smala och krokiga vägar sköter nu Stina Johansson med bil.”
Foto: 07.06.1963
Lantbrevbärare Stina Johansson lägger post i en låda på sin runda genom Ljusterö. Nils Johansson berättar:
“Det var bortåt 25 grader varmt och hela ön stod i sin vackraste blomning.”
Foto: 07.06.1963