Postmuseum firar 120 år och det gör vi tillsammans med dig!
Under 2026 har museet funnits i huset på Lilla Nygatan 6 i Gamla stan, Stockholm, i hela 120 år. Ett jubileum som handlar lika mycket om vår historia som om alla människor som genom året fyllt museet med minnen, nyfikenhet och berättelser. På den här sidan samlar vi under året olika aktiveringar för att uppmärksamma vårt firande.
Dela ditt bästa minne och vinn ett årskort
Minns du ett besök på Postmuseum lite extra? Dela det med oss så har du chans att vinna ett årskort. En vinnare utses varje månad fram till årets slut. Vi kommer även att publicera alla minnen på den här sidan så att alla kan få ta del av det, som en gästbok.
För att delta:
Skriv ett meddelande med ditt bästa minne till oss på sociala medier, Instagram eller Facebook
Kort om Postmuseums historia
Sakta men säkert har museet erövrat hela huset på Lilla Nygatan 6. Första gången tanken på ett museum nämns är i ett cirkulär från 1893. Man uppmanar postmästare att ta hand om föremål som kanske kan vara spännande för ett museum i framtiden. 1903, när det nya Centralposthuset på Vasagatan invigdes, hade man samtidigt det första allmänna Nordiska posttjänstemannamötet i det nya huset. Med på möte var en ung postexpeditör som hette Erik Lannge. Han skulle så småningom bli museets förste chef, men inte ännu.
Innan mötet 1903 hade Lannge varit i Oslo och Köpenhamn och där sett två spännande posthistoriska utställningar. Kanske skulle man kunna ha en sådan även här i det nya fina posthuset? Det blev så. Föremålen som hade samlats in efter 1893 och en del nyinförskaffade visades under 11 dagar och blev en succé. Nu fick Lannge i uppgift att utreda om den här utställningen skulle kunna visas permanent någonstans.
1906 öppnar museet på Lilla Nygatan 6 i sju rum två trappor upp, i ett hus som redan då var lite krångligt att bygga utställningar i. Lannge önskar att han kunde flytta väggarna. I den nya museet fanns en historisk avdelning, en frimärksavdelning och en avdelning som visade tidens postverksamhet. Väldigt passande var att Erik Lannge också var lärare i Postskolan som också låg i huset. När Lannge och hans kollegor ordnade samlingarna hade man “ städse haft för ögonen att gjuta lif i de döda föremålen, att göra dem till blad i en stor bok för nytta och nöje.”. Han skriver också att “Museet skall ej vänta att människorna skola komma och söka plocka de kunskapens frukter (..), museet skall träda mot människorna och bjuda dem dessa frukter.”. Nu var det inte alltid så lätt för besökarna att få frukterna i början eftersom museet bara var öppet söndagar mellan ett och tre. Och runt om i resten av rummen pågick postverksamheten för fullt. Inte förrän efter andra världskriget hade museet tagit över hela huset.
