Namo “Lilla Namo” Marouf

Var är du uppvuxen?

– Vi flyttade till ”Guldish” (Gulddragaren) från Akalla men jag kunde inte
identifiera mig där. Akalla var en förort med jättemycket blandade människor,
så kom jag till Västertorpsskolan där jag var den enda blatten i klassen och
jag kände mig så himla malplacerad. Det blev så att jag hängde mer

i Bredäng och Skärholmen för jag kände en annan slags samhörighet där.

Varför blev det 127?

– Jag hängde mycket på Skärholmens ungdomsgård och identifierade mig
mycket med 127, som är Skärholmens postnummer. När jag var yngre så
tänkte jag att det var ocoolt att bo i ett postnummer som ingen reppade.
Jag sökte efter min identitet på något sätt. Jag var mycket i Bredäng och
så flyttade jag dit när jag var ungefär 18 år. Sedan flyttade jag hem igen, så
tillbaka till Bredäng igen. Då kändes det som om jag var hemma. Jag älskade
Bredäng. Älskade Bredängs centrum och det kändes rätt. Nu känner jag mig
ganska ”what ever” över var jag bor, men det måste vara Röda linjen. Men
jag gjorde till och med en tatuering, 127 här på tummen, när jag bodde där.
För jag kände att det här området har format och präglat mig som person
så jävla mycket sen jag var 12 år. Skärholmens ungdomsgård var liksom vårt
andra hem, vi var där varje ledig stund vi hade. Det var där jag var inne i en
studio för första gången.

I låten ”Tuggare utan gränser” så säger du att du ”reppar alla
postkoder” vad menar du med det?

– Den handlar om att det inte ska finnas rivalitet mellan olika orter. Vi hör ihop
som en enhet eftersom det finns många gemensamma nämnare, bra som
dåliga. Jag kan känna mer samhörighet med någon från orten i London än
med någon ifrån Vasastan. Sen är ju varje ort sin egen plats, det får man inte
glömma. Jag rappar ”skyldig dig en röding, du har hamnat i klister”. Sådana
befängda saker kan leda till bråk som eskalerar och leder till mord. Det var
därför jag skrev det på det sättet. Det har nog alltid varit så att det funnits
rivalitet mellan olika postnummer men det var då som känslan kom för mig
att ”Shit, barn skjuter varandra för ingenting”.

Som de skjutningar som inträffat den senaste tiden bland annat i
127?

– Jag tycker att det är tragiskt. Det är ett större samhällsproblem som
behöver åtgärder från myndigheter och genom politik. Det är också ett
lokalt problem, på lokal nivå, att ens förebilder är gangsters och så vill man
leva upp till den bilden. Jag har jättesvårt att lyssna på våldsbejakande
rap. Speciellt när den är på svenska för det blir så påtagligt och personligt.
Det är inte häftigt att förespråka våld och använda vapen och droger i
videos. Vissa tycker att man ska skilja på person och musik men som
artist så blir man en förebild, vare sig man vill det eller ej. Det får man ha
i bakhuvudet. Jag tror inte på censur men jag tror på bra förebilder. Vi
behöver inga fler självuppfyllande gangsterprofetior.

Du är intresserad av plats, var det därför du valde att bli
stadsplanerare?

– Jag har alltid känt ett samhällsansvar ända sedan jag föddes och har alltid
varit fascinerad av städer och hur de är uppbyggda men jag har förstått nu
när jag jobbat ett tag hur komplext det är. Jag valde att bli stadsplanerare för
att jag tror på förändring. Jag vill förändra situationen med ökad segregation
och polarisering. Det kommer jag göra men utanför den konventionella
sfären.