Foto: Camilla Cherry

Jaqe, 232, Arlöv

När började du reppa Arlövs postnummer?

–Postnummergrejen har funnit ganska länge här i Arlöv. Fast vi säger alltid två trettiotvå och aldrig två tre två. Men postnumret går till hela Arlöv, fast det är bara vissa delar som använder det. Snoop Dogg säger 213 på sin första skiva och det är samma postnummer som Rosengård, så där var de ganska tidiga med att plocka upp det. Vi fick det nog mer från den grejen. Jag hade hört The Latin Kings men ingen tog till sig dem på det sättet. Det kändes så annorlunda. Ingen av oss visste ens att de bodde i en förort, trots att de rappar om förorten. Det var helt annorlunda slang. Här i Malmö har vi inte den typen av slang överhuvudtaget. Nuförtiden kallar vi bara Arlöv för Norra Sidan, norr om Malmö, istället för 232. Det är inte en lika stor grej längre.

 

Varför är det viktigt att representera den plats man kommer ifrån inom hiphop?

–Det är väl det att man får ta det man har, antar jag, och vara stolt över det. Ta makt över sitt eget öde och bestämma ”okej, detta är vi stolta över”. Jag kommer ihåg när människor flyttade hit från en annan stadsdel, att det kunde vara så att någon droppade 232 lite väl tidigt. ”Yo, du är inte riktigt en av oss än”, liksom. När man är liten så är området hela ens liv. På den tiden tänkte jag att jag skulle vara kvar här. Nu när man träffar folk härifrån så snackar man ofta om det. Frågar om föräldrar och syskon bor kvar. Det finns ju alltid en sådan stämning, att man inte borde bo kvar. Känslan att man inte kommer härifrån och att man inte blir något om man stannar kvar. Innan jag blev signad, då hade jag varit i Stockholm, men aldrig i innerstaden eller på Söder. Jag hade aldrig varit i sådana sammanhang och jag var ju ändå en fullvuxen man då.

Du är inte särskilt förortsromantisk i dina texter idag?

–Det känns som om det finns ett narrativ som redan är färdigt, som man köper och går in i. De som rappar, rappar inte för dem som bor i orten. Varför vet jag inte, för att prata på det sättet till någon som bor i orten är orimligt. Jag menar, du kan gå runt med rånarluva i en video men vi vet att största delen av tiden har du inte rånarluva på dig och du hänger här nere vid torget. Det känns som en grej som man gör utåt. Fast de som är 16-17 år kanske lever i det och det handlar väl om den identitet som de bygger.

Men måste man inte få skildra sin verklighet?

–Du skulle kunna prata med någon här som har uppfattningen att det händer grejer här varje kväll och folk blir skjutna eller så kan du prata med någon som tycker att det är hur lugnt som helst. Barnen är ute och leker och här händer ingenting. När det gäller reppandet av förorten så finns förorter överallt, i hela Sverige. Ibland tänker jag ”Hur kan man sälja den bilden när det känns som att de flesta bor i förorten?” Jag fattar inte vem de lyckas lura eller om de är sig själva. Här i Arlöv kan barnen fråga mig ”Är du orten?” De lyssnar på det här men är inte själva medvetna om att de är mitt i det. Som det målas upp i låtarna, så tror jag inte att de förstår att det är den här platsen som beskrivs. De är kanske inte så tidiga med att exotifiera sig själva. Det kommer kanske först när det finns en form av status att uppnå, en vinning på det. Men just den där grejen är inte så stor i Malmö, eftersom Malmö är ganska litet. Vår innerstad är extremt liten, resten är väl stadsdelar som ni skulle kalla för förorter, men som bara är stadsdelar. ”Stan” är inte samma sak här som i Stockholm.

”Från området, bättre känt för postkoden
232, folk kan relatera fast dom e så långt från den”

Jaqe − ”Ortens favoriter Remix” − Labyrint